Vi har pratat om att vi ska försöka se på tiden efter cancerbeskedet som en gåva, en andra chans. Vi lyckas självfallet inte hela tiden, men det är ändå det perspektiv vi vill utgå ifrån.
Någon timme innan den första epileptiska krampen gjorde henne medvetslös den där kvällen i maj förra året, satt Annika ensam i bilen, på motorvägen. Dagarna innan körde hon lyckligt ovetande bil som vanligt, med båda våra barn i baksätet. Hon kunde lika gärna ha förlorat medvetandet då...
Det gjorde hon inte. Vår familj fick en ny chans, det har nu gått mer än ett år sedan vi fick cancerbeskedet och för det är vi så tacksamma.
Med eller utan hjärntumör är varje dag en gåva. Något vi människor alltför ofta glömmer bort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar